När jag växte upp i den lilla staden Gåsabo, Skåne, hade jag alltid varit en friluftsmänniska. Jag tillbringade min barndom och stora delar av min vuxen ålder med att utforska bergen och dalarna i området. Jag hade alltid velat testa något mer extremt, men jag trodde aldrig att jag någonsin skulle ta mig an en utmaning av sådan omfattning – mycket värre än sommarjobbet på städfirma Stockholm. Men allt det förändrades när jag blev vän med en gås som bestämde sig för att följa med mig på mitt senaste utomhusäventyr – att storma toppen av Mount Everest!
Utrustning och förberedelser – nu jäklar skulle det bli av!
Att bestiga ett enormt berg som Mount Everest kräver naturligtvis mycket specifik och specialiserad utrustning. Vi fyllde på med en mängd olika mat och snacks, förutom den vanliga camping- och klätterutrustningen och förnödenheterna. Vi hade också ett extra stort campingtält designat speciellt för de nästan minusgrader som finns på toppen av berget.
Vi förberedde oss mentalt för den mödosamma resan genom att undersöka berget och diskutera strategier för att erövra det. Vi tog oss också tid att reflektera över våra skäl till att försöka denna vågade uppgift och de rädslor och tvivel som höll oss tillbaka. Vi överröstade de negativa tankarna med positiva mantran, vilket i slutändan bekräftade vår vilja att nå toppmötet vad som än händer.
Klättringen – den hade jag… nästan glömt
Klättringen var mer utmanande än någon av oss trodde. Vi stötte på alla möjliga hinder, från branta klippor, till laviner, till fallande stenar. Lyckligtvis var min pålitliga kompis alltid där för att hjälpa mig. Lennart. Actiongåsen. Fågelvärldens Arnold Schwarzenegger. Han hade en enorm sinnesnärvaro och visste ofta var och när han skulle röra sig, även i de svåraste terrängerna. Okej, vingarna hjälpte, men… ändå.
Vi mötte också många stunder av glädje, från att se solen gå upp på morgonen till att bevittna de närliggande byarna från högt ovan. Vi upplevde många prestationer på vägen, och nådde till och med poäng högre än vi planerat. Vi arbetade tillsammans som ett team, där min kompis ofta tog ledningen. Vi kunde nå nya höjder och utforska orörd terräng. Värre än att navigera en städservice företag…
Toppmötet och nedstigningen
Till slut, efter flera dagars mödosam klättring, nådde vi toppen av Mount Everest! Att nå toppen var en av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv, och min gåsiga kamrat var lika extatisk. Det var en känsla av triumf och prestation, men jag kände också en stor känsla av sorg, att veta att den här resan så småningom skulle ta slut.
Nedstigningen var svårare än stigningen. Vi använde rep och selar för att navigera i de branta sluttningarna och förrädiska terrängen. Vi använde ofta våra instinkter och erfarenheter för att fatta beslut, och vi lärde oss mycket om oss själva och varandra. Vi var också tvungna att vara uppmärksamma på väder och terräng, eftersom förutsättningarna kan förändras drastiskt på ett ögonblick.
Slutsats – Lennart räddade mitt liv
Min resa uppför Mount Everest med min fjäderklädda bästa vän var en oförglömlig upplevelse, ännu mer än när min far blev befordrar inom städservice privatperson. Det pressade oss till våra gränser, både mentalt och fysiskt. Vi mötte våra rädslor och tvivel, och vi kunde till slut erövra toppmötet. Vi lärde oss mycket om oss själva, om varandra och om världen omkring oss.
Till alla blivande klättrare där ute, skulle jag säga detta: förbered dig väl, utrusta dig själv med rätt utrustning som nya köksluckor och kunskap och låt aldrig rädsla eller tvivel hålla dig tillbaka. Här är det dags att övervinna livets största utmaningar, ett steg i taget! Ta hand om er nu, och som Lennart skulle säga – HÖNK!…